I landet Lagom är det säkert att vara neutral, tror man, eller tror -man ska nog helst veta.
Tror, gör man inte i landet Lagom, det gör man i kyrkan, säger man.
I landet Lagom är det mest befängda, en kärlek som skulle vara underdånig någonting.
Det enda man outfryst kan säga sig kämpa för, är att ingen ska behöva kämpa.
I landet Lagom tittas det på avstånd.
Man söker inte, som om man grävde med händerna i jorden för att hitta något.
I landet Lagom, tror de fortfarande att lyckan ska infinna sig om man klipper ut och kastar bort.
Man städar och ställer undan. Oberoendet värderas högt. Ja, man är fullständigt beroende av
sådant som tycks göra en oberoende. Sådant som tycks bidra till att undanröja kampen.
Som till exempel påståendet att ingen sanning finns eller att lyckan borde vara en mänsklig rättighet.
Ändå föds man i en kropp och skriker och lever och blöder och skrattar och dör. Här,
inom landet Lagoms gränser! Det mest okontrollerbara, tar dock institutionerna hand om.
I landet Lagom, har man lyckats med nästan allt. Utom att eliminera livets hårda skola.
Trots klippandet och städandet, sipprar den fram bakom varje enskild dörr.
Livets hårda skola, är hämtad som ur en annan tid och plats. Den formar och den färgar,
den stöter och den blöter och lämnar ingen oberörd.
Livets hårda skola verkar hotfull med sina slagord "Utan kamp inget liv,
Utan trohet ingen trygghet, Utan kompass ingen väg, Utan väg inget mål".
I landet Lagom avser man följa den tidigare utfärdade handlingsplanen; "Ignorera, klipp och stäng".
